Livet.
Vem är jag?
Har den frågan aldrig sagit dig?
Jag tittar ut genom fönstret och jag ser människor, vanliga människor som går till jobbet, som rastar sina hundar eller som är på väg hem med en ICA-kasse i handen.
Hur definierar jag en normal människa och varför kallar jag dem för normala människor?
Vad är det som är normalt och vad är det inte..
Livet går ut på att hitta sig själv och göra det man tycker om mest, eller?
Är det verkligen så lätt..
Kanske är det så att livet är ungefär som att köra en bil: du har ett mål du ska nå - vägen dit tar aldrig slut, och det uppstår alltid något hinder, antingen ett trafikljus, som gör att du behöver stanna upp helt, eller en rondell som gör att du behöver sakta in. Ibland måste man ta helt nya vägar eftersom den väg man valt är en återvändsgränd.
När jag tänker på mitt eget liv så ser jag många röda trafikljus och få öppna landsvägar, på min väg finns det många skyltar att välja mellan och många nya vägar på den väg jag först valde. Dessutom så är det inte bara o köra sin bil för att nå sitt mål, man måste även lära sig starta och styra den.
Hela livet är egentligen som en enda stor övningskörning!
Men frågan är, är det rätt väg man väljer eller har man inget val alls?
En del människor tror på ödet, att det som händer det ska hända.
Många ser ödet som en positiv del av sitt liv. Vissa tror på en Gud och följer sin religion och andra på evolutionen.
Men vad menas med ödet? Många träffar sin kärlek av en ren slump och kallar det ödet - "om jag inte hade kört fel i den där kurvan så hade jag inte mött den personen jag är gift med än idag" Men om personen inte hade kört fel så kanske han/hon hade hittat en annan bättre kärlek eller funnit något annat som skapat lycka. Jag kan inte direkt påstå att det var ödet som gjorde att just jag fick chansen att födas, jag kallar det en ren jävla tur.
För om det skulle vara ödet som bestämde vem som skulle få en chans att sätta sin fot på jorden så har även den många brister.
Varför föddes då t.ex. Hitler eller Saddam, eller varför styrde ödet dem till att bli hel galna?
"Det som händer det ska hända" , eller "allt som händer har en mening"
- Jaha, så meningen med att Hitler föddes, uppfostrades, fick makten och mördade massvis av människor var att vi skulle lära oss att inte välja/lyda sådana ledare igen, eller skulle vi lära oss att vi inte får vara de vi är?
Så onödigt att en sådan sak skulle kosta miljontals människors liv.
Allt som händer har en mening? Nej, det är bara skitsnack.
Gud och religion, varför vänder sig folk till något övermäktigt som det aldrig funnits bevis på? En person kallade sig för Gud's son och folk accepterar det nu idag att han var det. Om en person skulle gå ut och predika om att han är Gud's barnbarnbarnbarns..barn idag så hade han troligtvis hamnat på psyket.
Den ständiga frågan - "Om Gud finns varför låter han dåliga saker hända?"
Många anser att det är människorna själva som har skapat all ondska, det är rätt i och för sig men varför "gav" Gud oss då den egenskapen att kunna känna t.ex. avundsjuka, svartsjuka, agressioner eller smärta om vi inte klara av det?
Varför "gav" han oss den fria viljan eller den avancerande hjärnan som bara skapar krig, svält och elände. Jag har då aldrig sett två grisar slänga upp pistoler eller atomvapen mot varandra, så varför finns människan fortfarande?
Varför är vi som vi är om vi inte har någon anledning att vara den vi är, och om vi nu är något speciellt varför vill Han inte ge oss chansen att försöka uppnå det Han vill att vi ska uppnå?
Om något dåligt eller ont händer så skyller man på Djävulen, inte Gud.
Gud är felfri, allt bra tackar man Gud för och allt dåligt skyller man på djävulen (?).
Hur kan man tacka eller skylla på någon man aldrig träffat, de är ju som att jag skulle tacka Kalle för godiset (som är felfritt) men skylla på pelle från ICA att jag satte det i halsen.
Nej, våra misstag står vi SJÄLVA för, ingen annan!
Sen finns det förstås människor som tror på vetenskapen, evolutionen och dess utveckling. Men vad kom först, hönan eller ägget? Går det ut på att bara para sig och låta sin "stam" föröka sig? Visst, sex har nästan alla människor men jag tror knappast att det är på grund av att utöka sin stam. Om nu evolutionen går ut på att vi ska föröka oss, borde det inte vara så mycket njutning i förökningen att människor utnyttjar det på annat sätt än för att skaffa barn.
Att skaffa barn är ett stort steg, och för vissa innebär det meningen med livet.
Men om man går tillbaka till det jag sa i början, vem är jag, tror jag på något av det här eller vill jag bara att något av det här ska vara sant? Varje människa kanske behöver något att tro på för att kunna ha något att skylla på eller efterfölja för att kunna leva.
Själv så har jag svårt att tro på något av de ovanstående. Har funderat mycket under min uppäxt men det finns inget av detta som jag kan se som en ren sanning. Jag anser att vi finns bara för att vi finns, inte på grund av någon speciell anledning.
Jag försöker inte få någon att ändra uppfattning om saker och ting genom o skriva om ett sånt här ämne.
Jag skriver det jag själv känner och hur jag tolkar saker.
Man är den man vet inombords att man är.
Det är fel att försöka efterlikna andra, man ska vara sig själv i alla lägen vad det än innebär - även om det är svårt.
// Emelie
