Lejonqvist's blogg

Solen skiner, hovar som klapprar mot kullersten, pampig musik och rakryggade soldater till häst.
Ett självklart inslag i den svenska huvudstaden vid högtidliga tillfällen. Det är en tradition som levt kvar i flera sekel och förhoppningsvis kommer att finnas kvar många, många år till!
Det som visas upp på borggården utförs med perfektion av hög klass och för en utländsk besökare ser det kanske ut som att vi inte gjort annat än att gå- och genomföra diverse rörelser i takt. Faktum är att det ligger väldigt mycket bakom ett genomförande av en beriden högvakt. Kanske väldigt mycket mer än vad man som utomstående tror?

Den 29 oktober 2007 var ett datum jag sällan kommer glömma. Det var nämligen datumet som jag från att ha varit en vanlig civil tjej från en liten stad i Sverige fick åka till Sveriges huvudstad, tilldelades ett nummer, gröna kläder och endast tilltalades med mitt efternamn.
Jag var soldat, åtminstonde till klädseln.
En omtumlande upplevelse. För mig som hade räknat dagarna tills denna händelse skulle ske och längtat efter det militära livet gick omställningen förhållandevis smärtfritt. Det var många nya rutiner att lära sig, och inte minst många nya människor att lära känna. Att leva 14 stycken i ett och samma rum gör att det är ganska svårt att inte lära känna varandra både utan och innan relativt fort!





Alla som gör sin värnplikt på 4:e Skvadron börjar med att få sin grundutbildning ute i Kungsängen, som ligger ett par mil utanför Stockholm och Kavallerikasern, där vi gör den största delen av vår 11 månader långa utbildning.
Ute i Kungsängen fick lära oss allt man kan behöva kunna för att vara en bra soldat.. I början väldigt enkla saker som att bädda sängen, städa, hålla ordning på sina saker och att klä sig reglementsenligt.
Så småning om fick vi lära oss hur man lever i fält, skjuta AK5a, sjukvård, springa hinderbanor, marchera med packning, hur man arbetar tillsammans i grupp - ja kort sagt, saker man behöver kunna för att agera korrekt i strid.
Det var några riktigt intressanta veckor, ibland kunde det dock kännas som en evighet innan man fick komma hem till det civila livet.
När vi hade blivit lite varma i kläderna och kände att vi behärskade det mesta rättså bra var det dags att flytta in till Kavallerikasern på Lidingövägen. Där började nästa stora utmaning: - hästarna!
För mig som har sysslat med hästar och ridning nästan hela livet kändes det ganska lungt. Värre var det för dem som aldrig hade sett en häst på nära håll. Från att ha varit tuffa soldater med sina vapen ute i skogarna kring Kungsängen var de flesta inte lika tuffa längre. Hästar är inga små djur och det gäller att man vet hur man ska handskas med dem på rätt sätt. De första ridlektionerna innhöll ganska många ofrivilliga avsittningar, men med en kompentent instruktör som Löjtnant Malmén (som troligtvis många av oss soldater var mer rädda för än för hästarna) och en hjälpande hand från oss som kunde lite om ridandets konst sedan innan, så gick det förvånansvärt snabbt för de flesta att lära sig både sköta ett stall och rida på de stora halvblodshästarna. Efter några veckor kunde alla både trava och galoppera, även om vägen dit inte hade varit helt smärtfri!
Jag tror inte det finns någon ridskola i Sverige som kan mäta sig med Kavallerikasern när det gäller att utbilda nybörjare till att bli ryttare under så kort tid.

När vi hade spenderat några månader inne vid Lidingövägen hade vi förutom att bekantat oss en hel del med alla härliga hästar hunnit få en närkampsutbildning, skyddsvaktsutbildning, exercerat VÄLDIGT mycket och genomfört det s.k baskerprovet.
Vi Livdragoner utför vårt baskerprov uppe i Gävle och det är ett soldatprov som genomförs för att se att se att var och en har befäst kunskaperna vi fått från GSU:n ute i Kungsängen. Det finns mycket man kan säga om dagarna uppe i Gävle, lätt var det iallafall inte! Dock var det nog bland de nyttigaste veckorna under hela värnplikten.. men det är en annan historia!
I mars genomförde vi vår första högvakt vid Stockholms slott till fots.
Det var efter mycket exercis med AK5:an o traggland med rättning i djup och sida vi klev av bussen vid mynttorget och genomförde en pågång. Jag kommer ihåg att jag var nervös den dagen, trots att vi inte hade mycket publik.

Efter några högvakter både på Stockholms- och Drottningholmsslott flyttade vi ut till Kungsängen igen. Där fick vi lära oss ännu mer om hur man bevakar och skyddar ett objekt, lära oss skjuta med karbin (alla), pansarskott och kulspruta (vissa av oss). Det var mycket stridsutbildning som gällde, ett välkommet avbrott från hästar och stalltjänst.
Även om Kungsängen är ett trevligt ställe att vara på med de träningsmöjligheter som finns där i form av skjutbanor, gym, hinderbanor och löparspår, så är det trotsallt Kavallerikasern som känns som "hemma" för de flesta av oss.
Bara faktumet att det är mindre fyrkantigt och grått gör det så mycket mer hemtrevligt. Att dett dessutom ligger mitt i stan och att det är där alla hästarna finns uppstallade bara 100 m från vårat logement gör inte saken sämre.

Det var nu hårdträningen inför de beridna högvakterna satte igång. Karbinexercisen skulle sitta till 100%, enhandsfattningen skulle kunna tas med förbundna ögon och sabelföringen skulle ske med exakt samtidighet.
Vi blev drillade från morgon till kvälll, omväxlande inom ridning exercis och högvaktscermoni.
För mig som är med i drilltroppen blev det även en hel del tränande på detta genomförande som skulle äga rum den 6 juni på nationaldagen. I drilltroppen är det extremt vilktigt att hålla sin position och exakt rättning - annars kan det ge förödande konsekvensker med baljonetten, något vi i drilltroppen har märkt av litegrann då och då!

Den 4 juni hade vi i 3:e pluton vår första beridna högvakt. För att genomföra en beriden högvakt behövs det 32 uppsuttna soldater, och lika många s.k hästhämtare som håller i hästarna när vi sitter av på borggården och sedan rider dem tillbaka till Kavallerikasern. Sen rider även musikkåren med oss längst fram i täten. Det är väl knappast någon som har missat Oden och Harry, våra shirehästar? Dom går inte direkt obemärkt förbi ;)
Vår första högvakt var en slags generalrepetition inför nationaldagen, det var då det verkligen gällde!
Den 6:e juni närvarade både kungen och översten och vi var extra fina med våra plymer på huvudet.
Många timmars finputsande skulle nu få visas upp.
Innan vi skulle bege oss från stallplan var det i vanlig ordning visitation av Majoren, dagens vakthavande major var Ola Areschoug.
Jag glömmer aldrig Kapten Hjelm ord innan vi gick:

" Passa på o njut av den här dagen, det är inte många som får uppleva något som detta under en livstid. Det kommer vara flera tusen människor som tittar på er idag, det enda som ska se i era ögon är säkerhet och stolthet över vad ni är och vad ni åstadkommer"

Pukslagarna började spela inledningen till "Dragonerna komma" och jag tror inte att jag enbart pratar för mig själv när jag säger att det var mycket gåshud just då. Det var overkligt att dagen som vi alla hade väntat på så länge nu äntligen var här.
Det var verkligen många männiksor som stod längs gatorna och tittade när vi kom ridandes. Iochmed att det var nationaldagen var det en hel del ståhej på stan, flaggor som viftade och mycket som var i rörelse. Hästarna skötte sig över förväntan. Dom är helt fantastiska som står ut med så mycket.. stressade människor som tutar och gasar upp bakom dem är bara ett exempel på det dem måste tåla. Jag som hade en unghäst hade väntat mig lite strul, men han skötte sig verkligen galant.

 

 

När vi kom in på borggården var det fullpackat med människor.. barn som pekade, äldre farbröder som såg på oss med en blick som skvallrade om att kanske även dem varit värnpliktiga en gång i tiden och föräldrar och anhöriga som stolt följde vårt intågande. Det enda jag tänkte på var "njut nu, det här kommer aldrig igen" "titta rakt fram och sträck på dig". Egentligen ville jag snegla omkring lite för att se om jag såg något välbekant ansikte, men det kunde jag såklart inte göra.
Kommandot Sitt av kom, och väl nere på marken kändes det faktiskt som en stor sten släppe från bröstet, nu hade vi "bara" själva cermonin och drilltroppsuppvisnngen kvar.
Vi gick av mot Livkompaniet, ett förband som inte har alls lika mycket exercis som vi. Det märktes på deras avgång, något som kändes lite extra bra för oss.
Efter att paraden för fanan hade hållt, nationalsången hade sjungits, musikkåren hade haft sitt program och alla nya poster var på plats runt det Kungliga slottet var det dags för vår drilltroppssuppvisning.
Med Löjtnant Lundberg i täten marscherade vi taktffast in framför ögnen på tusentals besökare och så överste Håkan Syrén. Var och en av oss skärpte verkligen till oss och gav 110%, det kändes som det gick nästan helt enligt planen!
Översten var iallafall nöjd med det vi hade presterat, han ville att drilltroppen hädanefter skulle vara ett obligatoriskt inslag i nationaldagsfirandet i fortsättningen. Vår Löjtnant var glad och vi var glada!
En lyckad nationaldag blev det tillslut och det är en dag som jag aldrig kommer glömma.

Nu har vi inte så mycket kvar, några månader till med högvakter både till fots och till häst och så den en vecka långa slutövningen är det som väntar i stora drag.
Det är med glädje jag ser fram emot det vi ska göra i sommar och även om det känns ritkgit skönt med lite sommarledigt nu innan det är dags att gå tillbaka till de vanliga rutinerna kan jag inte låta bli att sakna vissa saker i lumpen.



Det finns åtminstonde en sak den svenska försvarsmakten inte har dragit ner på (än så länge). Vi har fortfarande samma blänkande hjämar, lika välputsade stövlar och ståtliga hästar som när den beridna högvakten började genomföras för flera 100 år sedan. Vi är försvarets ansikte utåt, vi är dem människorna ser och vi är de enda och bästa beridna soldaterna i Sverige.
Min tanke med den här berättelsen var att försöka återge känlsan av hur det är att göra lumpen som Livdragon. Som med så mycket annat är det nästintill omöjligt att förstå om man inte själv har varit med och upplevt det, men jag kan säga såhär: när jag ser tillbaka på de 8 månader jag har titulerat mig som värnpliktig på 4:e Skvadron har det varit värt varenda tidig morgon vi gått upp för att mocka stallet, varje armhävning, varje tungt steg under baskerprovet och varje blöt natt i 14- mannatältet för att få känna den där känslan av att rida in på borggården inför det svenska folket.
Det har varit värt varenda sekund och jag ångrar verkligen inte mitt val att bli en Livdragon!


336 Lejonqvist