Lejonqvist's blogg

(..obs, läs de andra inlägget först)




Baskercermoni

Efter ca en timma när vi hade vilat nere i igelkottförsvar med de andra grupperna o väntat in 4:e pluton var det dags att ta på sig fältmössan och återigen gå upp för backen. Den här gången gick det väldigt mycket lättare än vad det gjorde ca 6 timmar tidigare när allt bara kändes hopplöst.
Vi kom upp och där stod Major Ola Areschoug och ett annat befäl som höll i en fana med Livgardets symbol.
Vi skulle ha baskercermoni!
Han berättade att vi hade haft ca 60 timmars baskerprov och av dem hade vi fått 6 h sömn. Vi hade gått 40 km och fått bevisa vad vi hade lärt oss av all den utbildning vi fått under dessa tre månaders GSU. Vi har fått bevisat för oss själv vad en människa faktiskt kan klara av, och han sa att han var mycket nöjd och stolt över oss soldater.
Kommandot som man hade väntat på så länge kom:

"Fältmössa av - Basker på!"

Jag säger bara en sak: gåshud.
Alla befäl gick runt till oss o tog i hand och sa grattis. Löjtnantens kommentar till Karlsson var ganska rolig.. "Du vet Karlsson, det är aldrig för sent att ge upp".

Bussen åkte nu äntligen hem till K1. Hem ljuva hem! Vi fick maaat.. kycklingsallad och mackor.. så gott det var. Synd bara att man inte fick i sig något knappt. Men det spelade ingen roll.. man var så lycklig ändå. Katenen kom och pratade med oss och han berömde oss för hur mcket vi hade kämpat. Han tyckte vi hade väldigt bra stridvärde när vi kom tillbaka och att vi borde fått vara ute över helgen opckså för att bli nertryckta i skorna ännu mer. Som tur var blev det inte så!
Vi fick städa av våra städområden och vårda utrustning och sen var det dags att åka hem. Hem till min säng, god mat och all LYX :D

Såhär efter baskerprovet kan man inte säga att man går oberörd. Det känns som att man har fått ganska mycket insikt om livet. Det finns en sak som är säker, man ser saker ur ett annat perspektiv.
Allt man har.. människor som älskar en, tak över huvudet, man får mat och man får sova. Baskerprovet är en sån extrem upplevelse och klarar jag det känns det som jag kan klara av det mesta. Små skitproblem som man hade tidigare när man gick i skolan känns så futtiga..

Vi hade inget förutom varandra, och det gör att man lär sig uppskatta vänskap jävligt mycket.. Vi hatade nog varandra stundtals också men men 99% av tiden tycker jag vi jobbade skitbra tillsammans. Noventa var tvungen att avbryta efter ca 24 timmar men han har svåra problem med sin rygg och det gick ju helt enkelt inte.
Skulle vi genomföra den där strapatsen enskilt hade det aldrig gått.. men är man 13 personer som kan stötta o ch pusha varandra så klarar man så mycket mer. Det finns allt någon som är jätte trött, pch någon som är pigg för stunden.. då får man hjälpa den som inte orkar just då. Man lär sig sammarbeta.. det är enda sättet för att få det att funka. Larsson och jag turades om ganska mycket o va den som pusha och den va nere.. tur det så fanns de alltid någon som drev på. Han fanns där för mig i den där sista branta backen.. det glömmer jag aldrig.

Vissa som läser det här kanske tycker att de som vill göra lumpen och därmed även baskerprovet frivilligt är lite smått dumma i huvudet. Visst, de här dagarna har inte varit speciellt roliga, men jag måste erkänna: baskerprovet är nog både det värsta och det absolut bästa jag har gjort i hela mitt liv.

Det vi visste om innan veckans början var att vi skulle bege oss uppåt landet, närmare bestämt upp till Gävle. Där skulle vi ha skjutvecka. Alla befäl tvärnekade när vi kom med våra påståenden om att vi skulle ha baskerprov, men eftersom det här var i stort sett den enda veckan som det fanns möjlighet att genomföra det (högvaktsträningen börjar snart) hade vi ställt in oss på det.

Klockan 9:30 ca på Måndag morgon satt vi där, 3 grupp.. längst bak i bussen och rullade sakta ut från Lidingövägen 28 och ut mot vårt största äventyr någonsin. Efter ungefär 2 timmar kom vi fram till Gävle Marmas övningsområde och är vi gick av bussen såg vi att vi hade massa baracker runt omkring oss. Kunde det vara sant? Skulle vi inte sova i tält? Mycket riktigt, vi skulle få sova inomhus! Det kändes riktigt bra med tanke på att vädret inte var speciellt smickrande. Vi inkvarterade oss i en lång barack som såg ut ungefär som en studentkorridor. Jag och Larsson fick ett eget litet krypin (likaså alla andra stridspar) och vi fick sova i våningsäng... kändes bra när man hade ställt in sig på granris o sovsäck :)

När vi hade fått in allt och bäddad iordning var det dags för lunch, makaroner o köttfärssås.. som var oväntat gott. Faktiskt godare än den mat vi brukar få på K1. Sedan var det dags att marchera bort till skjutfältet som låg någoin kilometer bort. Där fick vi träna på minnesramsan EOBUSARE gruppvis. Det innbär att man bl a tränar på hur gruppen ska formera sig på vallen och att gruppchefen informerar alla om vad som gäller.


Efter ganska många timmars krypande i skogen var det dags att bege sig tillbaka till lägret för att käka lite, innan vi återigen skulle marschera tillbaka - nu för att öva skjutning med lyspistol.
Kapten Hjelm hade en kort o konsiv genomgång med oss o sen var det bara o ge sig ut i mörkret. Det var inte speciellt svårt, men ganska kul! Det blir häftigt sken av lyspatronen.
När alla hade provat på det fick vi sluta, o klockan var bara runt 7!
Inne i baracken fanns det tv med satelitkanaler och massa fotöljer så det var riktigt lyxigt. Vi hade våra aningar om att vi hade det så bra i början bara för att det skulle kännas ännu värre när baskerprovet började.

Dagen efter hade vi uppställning kl 7:30 så man hann sova ganska mycket. Vi skulle ut till skjutfältet och öva stridsskjutning. Det var sjukt roligt! Vi i andra tropp delades in i 3 grupper med ca 10 pers i varje. Vi turades om att ligga på vallen o skjuta. En grupp vilade, en laddade magasin o en sköt.
Varje gång fick vi ladda magasinen med 15x2 o sen var det bara att åla sig fram mot vallen, vänta på gruppchefens order och "ELD". Övningsledaren tryckte upp gubbar i terrängen och det var bara att skjuta så mycket man kunde för att få ner dom. Våra order var att vi skulle släppa allt vad skjutbaneskjutningar hette och börja skjuta som om det verkligen kom fiender emot oss! Mycket bly i terrängen poängterade kapten många gånger, och det var vi inte sena med att uppfatta!





Eter middagen som bestod av en härlig grönpåse så var det dags att göra samma sak fast i mörker. 2 stycken i varje grupp fick skjuta lyspistol och i vår grupp blev det jag o Noventa.
Först fick jag skjuta Ak5an vid första vallen, sen när första omgång förflyttade sig till andra vallen sprang jag med dom och började skjuta lys. Det måste upp en ny var 10:onde sekund eftersom varje patron lyser ca 15 sek. Så det gällde o va på hugget hela tiden och tima in det bra. Sammanlagt denna dag sköt vi säkert över 100 patroner var.. det var en av dom roligaste dagarna i lumpen hittils :D
När vi hade övat det några gånger så fick vi marschera tillbaka och morgondagen skulle vi återigen ägna åt stridsskjutningar, trodde vi..

Baskerprovet tar sin början..

Ligger som bäst i min säng och sover när jag hör något tuta i korriden. Det är "dragonerna komma", låten vi spelar under högvakt. Någon där ute skriker uppställning. Larsson säger till mig att nu börjar säkert baskerprovet men jag ville inte tro på det.
Vi sprang ut i korridoren och där stod redan halva plutonen.. alla såg ungefär lika vimmelkantiga ut. Efter ytterligare några minuter är alla ute och då kommer löjtnant Lundberg med sin trumpet och självklart har han sin basker på sig. -"Baskerprovet börjar"
När han hade yttrat de orden så visste man att nu var det slut med det roliga.
Vi skulle packa ihop våra grejer och det var förbjudet att ta med sig godis, nikotinprodukter, koffein, tuggummi, mobil och Mp3. Den som av någon anledning skulle försöka smuggla med detta och få det upptäckt på visitationen skulle belönas med en mina på 10 kilo som extravikt under baskerprovet. Vi fick skicka runt den och känna på den bara för att, som löjtnanten uttryckte det: "få lite extra motivation". Så man var väldigt noga med att kontrollera fickorna kan jag lova!
När allt var packat skulle vi gå bort till ett stort rum för att bli visiterade. Vi fick ta av oss alla kläder utom kalsonger (och top för tjejerna) och sätta på oss gasmasken. Jag förstod inte riktigt syftet med det då men troligtvis var det för att det skulle bli svårare att andas, och därmed mycket bökigare alltihop.
Sen började då visitationen som varade i ca 2 timmar. Varenda klädesplagg, varenda ficka på stridvästen.. ALLT gick beälen igenom. Jag kommer ihåg precis vad jag tänkte när jag stod där.. jag tänkte att lägre än så här kan man fan inte sjunka. Sttå halvnaken med en gasmask medan folk går igenom ens kläder o kastar tillbaka dom på en. Man kände sig som en fånge eller något .. men det var nog precis det som var meningen.
När befälen hade visiterat allt så släpper löjtnanten bomben.. vi skulle inte få komma hem på fredagen som det var sagt. Vi skulle ha helgtjänst! Man fick skriva upp numret till den person man ville att befälen skulle ringa till och meddela detta. Visst, vanliga fall så hade man kanske inte brytt sig men i det läget var det precis det värsta som dom skuile kunna säga. Allt ens hopp hängde på att man åtminstonde visste att man skulle få komma hem en viss tid. Men nu skulle vi vara kvar till torsdag veckan därpå och hade ingen aning om hur länge baskerprovet skulle hålla på. Knäckande.

När vi hade fått på oss alla saker ställde vi upp utanför, för att gå bort till vapenkasunen och låsa ut vapen.
Sedan började vi marschera.. med tross, stridspackning, vapen o sovsäck.. så jävla otympligt o gå med allt. Så man blev varm iaf.. efter ungefär 2 km kom vi ner till en sjö. Eftersom jag har hört lite om andra baskerprov anande jag vad det var som väntade, och mycket riktigt var det som jag trodde: Bada isvak.
Kapten Hjelm var på strålande humör och han tyckte att vi kunde behöva ett svalkande dopp så att vi var rena och fina inför baskerprovet! Just precis då, när jag kom fram dit, så kände jag att det skulle vara ganska skönt att bara få hoppa i för jag var så svettig av allt konkande på packningen. Men när man hade fått av sig allt o stod där i motoroverall och gympaskor så var man inte så pepp längre. Eftersom det har varit ganska milt väder kunde man inte gå ut på isen så vi fick springa ut från kanten, simma en runda och sen ta oss upp vid en brygga lite längre bort. När man gick i först så kändes det okej, jag kände knappt att det var kallt eftersom adrenalinet pumpade och man var så fokuserad på vad som skulle göras. Sen när man kom ut på djupare vatten och började simma känner man hur hjärtat slår jätte snabbt o man chippar efter luft. Man måste varkligen fokusera på att andas lungt för att man ska få i sig nån luft. Framme vid den andra bryggan är man i stort sätt helt bortdomnad och för att få lov att gå upp måste man anhålla till befälet, utan att darra på rösten: "Löjtnant, Livdragon 336 Lejonqvist anhåller om att få stiga upp ur kung Bores vatten". Första försöket var jag tvungen att säga om, etfer att ha väntat i ca 5 sek (det är 5 jävlligt långa sekunder). Sen när man ska springa upp är det knappt så att benen lyder.. folk från andra grupperna fick hjälpa en på med kläderna eftersom man inte kan röra fingrarna eller tårna och då blir det väldigt svårt att knäppa upp dragkedjor osv.. jag kände mig helt handikappad.. och framförallt kände man sig som en isbit. När jag hade fått på mig torra kläder skulle jag springa mig varm och dricka varmt vatten.
Efter det lilla doppet hade man vaknat till ordentligt!


När hela vår grupp hade badat så fick vi en karta och direktiv om att gå till en parkering där vi skulle lämna tross och sovsäck. Därifrån skulle vi sedan gå en sträcka på 5 km. Nu hade baskerprovet verkligen börjat.
Efter att ha burit trossen på magen kändes det riktigt lätt o bara ha vapen o stridsäck. Tänk att man kan tycka att en utrustning på totalt ca 30 kilo kan kännas lätt.. fast den känslan försvann iof relativt fort.
När vi bärjade närma oss såg vi en brasa.. och där stod grupp två som precis var klara med stationen och Sergant Herbe. Stationen gick ut på att man skulle ta isär AK5:an på 20 sek och sätta ihop den + blindavfyra på 40 sek. Jag klarade tiden.. de kändes bra! Det var många som inte hann med att sätta ihop vapnet.

Sen fortsatte vi våran vandring.. o nu hade vi inte alls lång tid på oss att komma fram så vi fick marscha på i ett ganska högt tempo. När vi kom fram var jag trött, framförallt tyckte magen att det var dags för mat nu! Stationen gick ut på att man skulle koka vatten på 15 minuter. Som tur var hittade vi lite lingon (stelfrusna men ack så goda!) så det fick bli våran frukost/lunch. Kändes faktiskt bättre i magen.. även om man bara käka typ 10 små lingon. Vi fick vara kvar där lite extra länge eftersom Persic välte ut sitt vatten precis när de började koka.. o att sitta ner nåra minuter till mådde man inte dåligt av direkt.

Vi fortsatte gå .. klockan var nu nångång mitt på dagen på onsdagen.
Efter nåra kilometer tog vi en rast o bytte strumpor o vilade lite. Jag tuggade lite på granris.. enligt Nordström är det mycket c-vitamin i det och de är bra för kroppen.. men det var inte speciellt gott o inte blev man mätt heller! :P
Nästa station vi kom fram till gick ut på att man skulle bära en stor trädstam 500 meter med hjälp av hela gruppen. TUGNT! Vi kämpade på och jag tror vi fick en ganska bra tid.

Sen skulle vi in o vandra i skogen.. nu började det skymma. Det var kuperad terräng kan man säga.. o svårt att orientera sig fram. Trots att mitt lokalsinne inte är det bästa (hrm..) så är jag ganska bra på o läsa kartor iaf.. precis som många andra i gruppen. Vi gick inte fel en enda gång. Mitt i skogen kom ett stort krondike vi var tvunga att gå över på en bro, o sen ett annat vi fick hoppa över. Det var geggigt o jätte mycket sten överlallt så man fick passa sig så man inte snubblade. Vi gick i skogen i kanske två timmar o det började bli riktigt svart ute när vi kom fram till nästa station där Fänrik Sandström stod och väntade. Man skulle krypa igenom en tunnel längst marken som var väldigt trång.. det var precis att man kom igenom med packning på ryggen. Dessutom var det 0 gradigt vatten i tunnneln så det var kallt som fan om händerna. Man såg inte var man skulle utan fick bara krypa fram och försöka få med sig vapnet och allt igenom så fort som möjligt. Tur att jag inte har cellskräck.. fast det var ganska obehagligt. Hörde senare att det var många som började gråta o fick panik i tunneln..
Efter tunneln märkte vi att vår karta var borta. Great!
Karlsson fick gå fram till fänriken och snällt be om en ny.. vilket kanske inte var så populärt. Men hur som helst fick vi iallafall en ny och vi kunde börja gå mot nästa mål som låg ca 3 km bort. Nu var det kväll och det började bli kallare.. åtminstonde var det ett par minusgrader ute.
Vi kom fram till en vit skylt där det stod invänta befäl.. så vi satte oss ner i igelkottförsvar o väntade. Efter ett tag kom 4:e grupp ikapp oss så vi satt o väntade tillsammans. Efter ca 20 minuter kom Löjtnant Lundberg med den "glada" nyheten att vi skulle genomföra fälttestet. Fälttetstet innebär att man ska springa 2 km med all stridsutrustning på 11:15. Det är sjukt jobbigt i vanligt fall, det är dubbelt så jobbigt när man inte har ätit eller sovit ordentligt.. det märktes tydligt den där onsdagskvällen. Jag sprang och gick om vartannat och de var inte många som orkade springa ordentligt. Bäst var Norén i min grupp, han hade 13:30 ungefär. Jag kom in på ca 16 så jag låg i mitten.
Efter det hade vi FN-fys. Man ska klara av 12 armhävningar, 25 situps och 30 rygglyft.

Herbe kom och tog befälet, nu skulle vi in i skogen och bygga bivack. Äntligen skulle vi bygga förläggning, o det innbar alltså att snart skulle vi få vila! En bivack är som ett slags vindskydd som man tillverkar av tjocka pinnar, granris, hampatråd och plast. Vi hade inte så hög arbetsmoral i våran grupp just då och folk var kanske kåmiga i huvudet (min simpla uppgift att plocka granris kändes enormt svår). Man var så jävla borta i huvudet. Jag vet att jag vaknade upp en gång i skogen och då satt jag på en stubbe.. hade somnat där på något vis men kommer inte ihåg hur. Folk somnade nästan stående.
Vi byggde o byggde o vår tid på 1½ timma hann vi inte med.. sen fick vi en omvisitation så innan vi var klara var klockan ungefär 01:00. "Bra jobbat" sa Sg Herbe, "tack gode gud nu får vi sova" tänkte vi. Men icke.. nu skulle vi få mat. Egenligen borde jag har blivit överlycklig eftersom jag inte hade ätit något på över ett dygn, men jag kände ingen glädje alls över att få mat. jag ville bara sova.. Jag orkade verkligen inte ta upp köket o börja koka fisk. Vi fick en regnbågsforell per stridspar. Eftersom jag Larsson o Persic är tre fick vi inte så mycket.. man man blev mätt endå eftersom magen hade krympt ganska mycket.
Vi skulle dricka vattnet fisken kokade i också eftersom det är så mycket näring i det.. men jag kunde inte o göra det :s
Efter maten gjorde vi en eldlista så vi klunde få eldtillsånd. Vi la in liggunderlag och sovsäckar i bivacken. För första gången på länge frös jag inte när jag låg där inpressad mellan Persic o Luiga.. de va riktigt mysigt faktiskt.
Jag hade legat ner i ca 3 minuter när Sg Herbe kommer o ropar att vi ska riva allting och ställa upp om 30 minuter!
Jag trodde inte mina öron.. eller rättare sagt, jag ville inte tro mina öron. Skulle vi inte få sova nått? Jag visste att det inte skulle bli mycket sömn, men åtminstonde en timma hade jag trott att vi skulle få sova.
Det var bara att hoppa upp, börja packa ihop allt och riva ner det vi hade jobbat med i så många timmar. Vi hann inte med våran gräns på 30 minuter, så nu fick vi skynda oss riktigt mycket till nästa ställe. Heliga tider fick vi inte missa. Noventa hade haft riktigt ont i ryggen under hela baskerprovet och han klarade inte av att fortsätta, så vi fick lämna honom hos befälen och forsätta vår resa en man kort. Tråkigt.

Det var snö, ganska mycket snö faktiskt och halt. Vi gick i ca en timma innnan vi kom fram till ett skjutfält. Nu skulle vi få göra det vi hade tränat i måndags med eobusare, fast lite mer "på riktigt". Vi skulle ha lösskjutning. Kapten Hjelm ledde övningen. Det första som hände var att vi gick upp mot vallen.. han blev skitförbannad o började skrika att hade det varit krig på riktigt hade vi vareit döda för länge sen. Jag kan hålla med om att det inte var så smart men vi var helt pantade i huvudet just då eftersom man var så trött. Så vi fick rycka tillbaka och så åla upp som man ska. Sen kom ett fordon, nån stor bil var det som vi sköt emot. Eftersom jag hade lite problem med mitt vapen (en del hade lossnat) så sköt jag ingenting då.. men det gjorde inte så mycket.. det var skönare att ligga o vila på vallen :P Luiga låg jämte mig, han somnade ibland.. Safety kallas det hehe. Fast det var ju bara lösa skott ändå.
Sen blev Larsson "skadad" och första omgång var tvungna att rycka tillbaka och ta skydd. Vi i andra låg i anläggning och var beredda på fler eventuella fiender. Larsson förflyttades med brandmannagreppet bort till sjukvårsdplatsen av Nilsson, så småning om ryckte även vi i andra omgång tillbaka och när vi kom till sjukvårdsplatsen skulle vi börja bygga båren. Tempot på den ihopbyggnaden var inte det bästa, men allt var så jävla kallt så man kunde kanppt röra fingrarna. När vi äntligen hade fått ihop båren, (jag vet inte hur lång tid det tog men det var alldeles för länge iaf) så skulle vi bära båren med tre vattenhinkar på totlat 60 kilo i 5 kilometer. klockan var 5 på morgonenn och vi hade till klockan 08:00 på oss. Det var lugnt med tiden, men båren är sjukt tung och vädret var det värsta man kan tänka sig. Det var riktig jävla snöstorm, det blåste jätte mycket o haglade o regnade lite om vartannat. Jag bar båren en gång men då knäckte det till i min redan skadade axel så jag fick ännu ondare. Jag kunde inte hjälpa till o bära.. det känndes surt att inte kunna hjälpa gruppen men hade jag burit den där båren mer hade jag troligtvis inte kunnat ta mig i mål. Den där marschen med båren var något av det jobbigaste på hela baskerprovet. Jag hallicunerade i stort sett hela tiden, mer o mer ju längre vi gick. Jag såg en elefant, men det var en sten, jag trodde jag såg hela 4:e grupp komma gående, och en liten röd lampa långt fram såg ut som en stor klocka. Helt sjukt.. jag har hört om folk som har hallicunerat men jag trodde inte att de skulle vara så verkligt.. En gång hörde jag tillomed folksom pratade men när jag frågade Karlsson vad dom sa så sa han att dom iunte hade sagt något. Så jag var väl lite schitzo där ett tag också och hörde röster i huvudet.

Efter att vi ett X antal gånger trodde att vi hade sett rök och att vi var framme vid befälen så kom vi fram på riktigt. Alla var slut.. o många ville avbryta. Karlsson sa till Löjtnanten att han inte pallade mer, han hade stukat foten på fälttestet o kunde knappt gå. han hade ju även den tunga bördan som gruppchef. Men han fick inte sluta.. Löjtnant ville att han skulle försöka lite till. Det var en jäkla tur kände jag.. han behövs i gruppen.
Hur som helst, det vi fick veta när vi kom fram var att nu skulle vi få mat. MEN - det fanns bara en hamburgare, och det var upp till gruppen att bestämma vem som skulle få den hamburgaren. Vi skulle utse den som var mest värd det med en motivering och den personen skulle sedan gå och anmäla sig till Löjtnanten. Vi gick upp i skogen för att diskutera. Jag tänkte direkt på någon av dem som hade burit båren så mycket.. sen kom mitt namn upp som förslag eftersom dom tyckte att jag hade haft en positiv inställning hea tiden och pushat dom andra i gruppen. Vi röstade och det blev så att jag fick hamburgaren, det hade jag inte väntat mig. Gott med varm mat.. men svårt o äta för halsen svullnar upp när man inte äter på så lång tid så det är svårt att svälja. Det kändes så taskigt, där stod jag o åt medan som andra bara fick titta på. Helst hade man velat ta en tugga och sen skicka vidare..

Efter maten kände jag att jag vekrligen fick nya krafter.. jag hallicunerade inte längre och axeln gjorde inte så ont. Vi gick ett par km innan vi kom fram till Sergant Lundström. Det var två grupper där före oss så vi hade en paus på ca 20 minuter. Jag somnade så fort jag satte mig på min stridspackning. När man vaknar efter att ha sovit sådär så finns det absolut 0 värme kvar i kroppen. Men hellre sover jag lite och vaknar stelfrusen än är vaken, supertrött och varm. Det är ju bara o springa lite så får man upp värmen. Det värsta var att alla mina handskar var dyngsura så jag frös väldigt mkt om händerna.
Stationen hos Sg Lundström gick ut på att vi först skulle kasta en tävlingsgranat i en ruta på 1x1 m o träffa mitt i, det var en i min grupp som lyckades med det. Svårt o få till kastet faktiskt, Sen skulle vi kasta en övningshandgranat.. inte alls lika coolt som en riktig! Men det är klart, dom visste ju vilket tillstånd vi var i, och är man så trött är det inte speciellt säkert att kasta en riktig handgranat.

Det kom yterligare en marsch.. vi började undra om dessa stationer aldrig skulle ta slut. Vi hade varit igång i ca 24 timmar och inte sovit mycket alls, förutom några minuter på pauserna.
Nästa station skulle vi träna avståndsbedömningen. Det fanns tre stolpar uppsatta på ett fält och vi skulle säga den sammanlagda sträckan av dom tre avstånden. Det var ganska svårt att se, speciellt den som satt längst bort.
Vi gick vidare, och enligt kartan var vi inte så långt bort ifrån våran förläggning vid marma nu. Vi hade gått runt hela övningsområdet och det var kanske bara 4-5 kilometer kvar. Vågade man hoppas på att vi skulle vara framme då?

När vi kom till nästa stopp var det språngmarsch som gällde. Språngmarsch med packning är inte kul, det är inte kul överhuvudtaget. Vi enades om att ta det lugnt för att alla skulle hålla hela vägen. Många var skadade, alla var trötta som fan. Vi visste dessutom inte om det här skulle vara slutet eller om vi skulle hålla på flera dagar till.
Vi sprang i några minuter, sen gick vi.. för att sedan springa sista biten. Serganterna kom och hejade på oss sista vägen och jag tog i med all kraft jag kunde frambringa. Där framme fanns två brasor, och där satt grupperna som var före oss... vi var vid mål.. jag går i mål hör Kn Hjelm skrika "Övningen avbryts" men jag såg ingenting. Det bara snurrade i huvudet. Vi skulle sätta oss vid kanten och göra patron ur. Det snurrade fortfarande men fan vad glad jag var! Vi var framme! Kapten gav order om att formera igelkott i skogen och äta vår frukostpåse.
Det var så himla gott.. grönpåsen har aldrig smakat bättre. Vi hade dock bråttom.. vi var sista gruppen in i 3 pluton och vi skulle ha inlåsning av vapen. Det var riktigt svårt att få i sig mat,. Några slevar lyckades jag få i mig, men man fick ont i magen!
Jag tänkte på när jag åt, att Kapten hade sagt "övningen avbryts" och inte avslutas. Jag vara bara tvungen att fråga honom om det verkligen var så att det var slut. "Baskerprovet har avslutats" fick jag till svar. "Yees vad skönt" tänkte jag och slutade oroa mig.
Vi låste in vapnena och marscherade till förläggningen. Vi skulle vårda vår utrustning och sen fick vi sova. Klockan 06:00 nästa morgon var det frukost och klockan 07:30 skulle bussen gå tillbaka. Härligt!

Baskern fortsätter..
"Tuuuut tuuuut tuuuuuut tut tuuuuuut"
Dragonerna kommer spelas i krridoren, precis samma musik som vi väcktes av på tisdagskvällen innan baskerprovet började. Inte något bra tecken! Vad var klockan.. joo 02:00 på natten. Underbar tid att vakna på. Uppställning skreks det i korridoren och återigen fick man springa ut i korridoren. Det var svårt att ta sig upp ur sängen för man var så fruktansvärt stel i benen. Alla såg, om möjligt, ÄNNU mer omtöcknade ut än två dagar tidigare vid uppställlningen på samma plats.

"BASKERPROVET FORTSÄTTER" kommenderar kapten Hjelm. Helvete tänkte jag då.. jävla skit befäl som bara lurar oss o psykar oss gång på gång. Vi trodde ju vi var klara! Man hade ju tagit ut sig precis allt man hade igår och nu skulle vi gå ännu mer?!
Vi fick packa ner allt fort, slänga sängkläderna i tävtten och stå uppställda med allt utanför. Vi låste ut vapnena och sedan skulle vi gå på bussen. Var skulle vi..till Kungsängen och göra hinderbana? Tortyr med hörlurar och massa jobbiga ljud? Spekulationerna var många..
På bussen fick vi klart för oss ganska med det samma att vi kunde glömma att vi skulle få sova. Sg Lundström delade ut prov till oss på 4 sidor som skulle göras. Frågorna var helt sjuka.. dom flesta iaf. "Vem ska du prata med om du blir tillfångatagen av den irakiska armén?", "Vad heter snällaste hästen i stället", "hur mycket väger en spränghandgranat?" Kanske hade jag klarat vissa frågor i ett normalt tillstånd men just då kunde jag knappt hålla ögonen öppna .. dessutom hade man rejält mycket ångest för var dom skulle ta oss och vad dom skulle göra med oss. I ungefär 1 timma satt vi och kämpade på biussen.. sov man kom Serganten fram och sa till. Det var sjukt svår att inte somna.

Vi svängde in på en väg som ledde rakt ut i skogen och vi var ungefär vid Upplandsväsby hörde jag någon som sa. Vi lastade ur och ställde upp.. Kapten var skadeglad som aldrig förr.. det verkligen lyste om honom.. hehe nu när jag tänker tillbaka på det är det ganska kul för han är så elak ibland.
Vi skulle gå en morgonpromenad. Den morognpromenaden var nog det värsta av allt faktiskt. Det var nog inte speciellt långt vi gick, men jag var så knäckt psykiskt just då.
Vi kom till en jätte brant backe som var väldigt stenig och så var det halt.. jag halkade och drog i benet i en sten. Det var inte skönt.. Kom knappt upp men Larsson gick precis bakom mig och han peppade och pushade mig och i stort sett puttade upp mig för den där jävla backen. Hade jag inte haft honom där vet jag inte om det skulle ha gått.
När vi kom upp var vi på en höjd och man såg ut över havet åt ena hållet och staden åt andra. Vi fick sätta oss på våra packningar men det var fortfarande förbjudet att sova. Vi satt där ganska länge och väntade.. det fanns gott om tid att fundera. Var det här baskercermonin? Kommer Mj Areschoug hit nu snart o säger att det är slut? Jag ville inget hellre. Under tiden vi satt där som zombies på våra packningar ständigt övervakade av befäl som såg till att vi inte somnade så gick solen upp. Det var ganske fint faktiskt. Vid 08:00 ungefär kom ett befäl med hjälm o sele på sig. Fuck, nu blir det någon övning och förhoppningarna om att det var slut suddades ut.
Vi skulle repellera oss ner för en klippa. Det var inte vilken klippa som helst heller, utan en 30 med hög klippa med en sluttning rakt ner mot marken. Jag är inte höjdrädd och jag har klättrat förut.. men jag säger bara det, det där var otäckt! Ruskigt otäckt. Det värsta var när man skulle ner över kanten längst upp och luta sig bakåt jätte mycket. Då tänkte jag "nu dör jag". Jag hade hjärtklappning.. Jag sa till fänriken som hjälpte mig att de inte går.. men han sa "titta mig i ögonen du klarar det, det går jätte bra" så jag tittade på honom och jag kom över den där kanten och när man väl hittar läget så går det.. när jag var halvvägs ner så tänkte jag att jag kommer nog inte dö ändå o då kändes det lite roligt också. Väl nere på marken så kände man en otrolig lättnads känsla.

När hela gruppen var klar så skulle vi bege oss upp till höjden där vi satt o väntade förut o nu hade vi bråttom. Sg Lundström manade på oss och när vi kom fram till packningen gick han iväg med Karlsson för att gå igenom vad som gällde. Efter några minuter kom han tillbaka och sa att vi skulle marscha iväg. "Hur långt ska vi marscha då??" ville alla veta.. ungefär 4 mil hade Serganten sagt. Vi hade en helig tid klockan 17:00 när vi skulle vara framme. Det kan inte vara så sa jag .. dom luras nu igen. Men Karlsson sa att han var helt allvarlig och så fort vi hade gjort packning på och fått på oss regnkläderna skulle vi gå ner hela gruppen och reka kartan.
Vi kommer fram till Serganten och så pekar han på kartan o säger "hit ska ni".. på det stället där vi står. "Grattis, ni har klarat baskerprovet!" Känslan man kände i kroppen då var helt jävla underbar.. fick tårar i ögonen för jag blev så glad. Alla bara skratta och skrek när vi gick bort till uppsamlingsplatsen där de andra grupperna satt o väntade. Det kändes som man hade vunnit högsta vinsten. Vi hade klarat baskerprovet! Vi hade klarat av den tuffaste utmaningen någonsin. Fy fan vilken mäktig känsla.

Nu har det snart gått tre månader sedan jag ryckte in i lumpen och det har varit fullt upp nästan hela tiden (vilket kanske märks här i bloggen). Har mest hållt mig till bilddagboken och inte huniit med de här ställlet så mycket.

Så vad ska man säga om tiden som gått då? För det mesta har det varit sjukt kul..har lärt mig så mycket!
Ibland har det varit jobbigt, o som sergant Lundström skulle uttryckt det : "Världen har pissat på oss". Men det är som välbekant dom dåliga stunderna i livet som får en att uppskatta dom bra så väldigt mycket mer.

Vi har haft mycket av vår GSU, fått skjuta, marschera och ligga i det häärliga 20 mannatältet. Vi har levt på grönpåse, sprungit till skyttevärnet mitt i natten och jag är nästan säker på att alla nån gång under den här tiden har frågat sig vad fan man gör det här för egentligen.
Man behöver inte fundera särskillt länge.. för man blir ständigt påmind om allt man får i lumpen. Alla nya människor man träffar o alla vänner man får.. trodde faktiskt inte jag skulle trivas så bra som jkag gör med att leva 24/7 med 12 personer till i ett litet rum. I början är det stundtals jobbigt men nu har man verkligen vant sig och det är nästan så att det känns ensamt när man kommer hem!

Något som har varit väldigt kul de här två senaste veckorna har varit närkampen. Vi har fått lära oss hur man slåss och skyddar sig med ak5an, hur man tar sig ur angrepp med händerna och vilka punkter som är bäst att slå på.. sånt som kan vara bra att kunna även i det civila med andra ord :)

Vi har också börjat med skyddsvaktsutbildningen, som vi måste ha för att få stå och vakta kungen. Om typ två veckorhar vi skjut och teoriprov.. så får hoppas på att de går bra. Sedan vecka 10 går det bra att hälsa på mig i vaktkuren där någonstans vid slottet ;)

Det som väntar nu närmast är Baskerprovet. För dom som inte vet vad det innebär så kan man säga att det är den tuffaste veckan under hela värnplikten. Vi vet inte exakt vad vi kommer få göra, det vi vet är att vi ska åka upp till Gävle Marmas skjutfält och troligtvis kommer vi få skjuta och marschera enormt mycket utan knappt någon mat eller sömn. Det är iaf vad tidigare livdragoner har fått göra. Kanske blir det även ett dopp i isvak.. men det är ju varmt nu så med lite tur finns det ingen is..
Så det är bara hoppas på att man överlever och får sin basker på fredag!
Nu ska jag se en film och vila lite så jag har ordentligt med krafter inför veckan.
Imorgon kommer vi få veta om vi får sluta en månad tidigare (dvs 19 augusti) eller om det blir 11 månader som det var sagt. Försvarets besparingar drabbar alla :S


Skriv gärna om de är nått..

Ciao!